Prästen

Prästen är den skulptur ur vilken hela den här idéen uppstod. Nedan stående berättelse beskriver upplevelsen: 

"Jag tänker på vad det är jag vill. Vad det är jag vill förmedla. Jag är en iakttagare, en som ser, som upplever. I det jag ser, väcks en längtan, en kraft som jag vill förmedla. Men jag vet inte vad det är jag ser. Vet inte om jag förstår. Vet inte om jag kan sätta ord på det. Som den där gången i kyrkan på en kvällsmässa. Det var kyligt när jag åkte dit. Jag bar en tung sorg i mitt hjärta. Jag längtade efter kärlek, medmänsklighet, svar och förklaring på allt det svåra som hade hänt. Jag var öppen och mottaglig. Jag satte mig längst bak i kyrkan. Tog inte ens av mig jackan. Bara hasade ned den lite från axlarna och la de blöta vantarna och mössan på bänken bredvid. Mässan inleddes och den kvinnliga prästen talade, läste ur bibeln, predikade och orden flöt som en porlande bäck förbi mina öron. Jag förstod inte orden. Kyrkomusikern spelade och jag läste och sjöng de skrivna orden i psalmboken, men kunde inte förstå vad de betydde. De kunde lika gärna ha varit skrivna på ett annat språk. Vad gör jag här? tänkte jag. Jag ställde mig i kön för att ta emot nattvarden och kände att jag inte var där. Min kropp stod där. Mitt sinne sökte svar, sökte tröst. Jag upptäckte att jag hade gått fram till ljuslådan och stod i begrepp att tända ett ljus. Jag fumlade bland de otända ljusen, fick tag i ett, tände det och tryckte ned det i sanden. Jag kände värmen från alla ljusen som tänts till minne av någon vi saknade. Jag gick tillbaka till den bakre bänken och kände värmen ligga kvar på mitt bröst. Förundrad lät jag jackan glida ned på bänken och kände fortfarande den kvardröjande värmen. Prästen i den vita alban(kåpan) avslutade mässan genom att sträcka ut armarna åt båda sidorna. Precis i det ögonblicket så kände jag den där enorma kraften av att vilja förmedla, att fånga just den positionen. Trots att jag inte förstod vad det var jag såg och upplevde. Det var bara så starkt. Jag plockade upp min skissbok och skissade snabbt ned prästens position med de utsträckta armarna. Jag tittade på skissen och förstod inte vad det var jag ville förmedla. Någon dag senare satt jag i en barngrupp med en vit lerklump i händerna. Jag hade ingen plan utan lät fingrarna forma fritt under det att jag samtalade med några av flickorna. Efter en stund såg jag att mina händer format prästens vita kåpa med de utsträckta händerna. Ännu en gång hade jag försökt att återge det jag inte kunde förstå. Ett år senare sitter jag på en kvällsmässa före en skrivarkurs i en annan kyrka. Prästen är densamma och åter igen får jag se samma armar, samma händer, i samma position, och nu har jag satt ord på det som jag fortfarande inte kan förstå."